No way! Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja bli hemma fru, aldrig, aldrig, aldrig! Tänk alla sysslor som man måste hålla på med, att vara totalt ensam om att vika tvätten, tvätta, städa, rensa kattlådan, laga mat, handla, ta hand om barnen, ja, allt! Jag vill inte vara en sådan människa som har hela ansvaret som medan mannen i huset är och jobbar för att därefter komma hem och slänga upp fötterna på bordet och gorma om en öl. Vem klarar av det? Och vem har denna vardag som en dröm? Visst, man vill väl behaga den man älskar, men det där kallar inte jag att behaga, det där kallar jag slaveri!

Anledningen till tankarna kring slaveri och hemma fru är för att jag ibland kan känna mig som en. Vem är det som lagar maten hemma hos oss? Jag. Vem är det som tvättar och viker? Jo det är jag. Resterande sysslor hjälper Robert till med ibland, och framförallt kattlådan då. Men resten skulle jag nog vilja påstå att det ligger mest på min lott. Sen vill jag inte direkt påstå att Robert kommer hem och slänger upp fötterna på bordet och skriker efter öl, mat, m.m. Det gör han verkligen inte, däremot hamnar han i regel vid datorn/tv;en när han kommit hem. Klart att jag förstår att han är trött när han jobbat och slitit hela dagen, men jag då? Bara för att jag pluggar och inte drar in pengar på samma sätt som han, betyder inte det att jag behöver "jobba" av mitt slit för hushållet, eller? Förstår ni vad jag menar?

Som idag exempelvis. Det har legat en jättestor hög med nytvättad tvätt i vår bäddsoffa, och där har jag bara fyllt på och fyllt på. Och sen ahr det fått ligga. Har han ens påpekat det? Eller ens börjat vika något? Nej. Utan idag fick jag ta mig i kragen och fixa det där. Och är det något som jag verkligen hatar i ett hushåll så är det att vika tvätt och diska. Tråkigt med sant. Så jag ställde mig inne i vårt sovrum, bäddade sängen för att därefter fylla den med tvätt som behövdes vikas och strykas. Och där inne har jag stått i över en timme, säkert. Efter en stund kom Robert in och frågade varför jag hade stängt dörren och då bad jag honom att hjälpa till med att åtminstone para ihop strumporna, underkläderna, sovplagg och annat som inte skulle strykas. Med andra ord allt förutom t-shirtarna och mina kjolar som  jag var tvungen till att stryka då de var skrynkligare än en 100-årings ansikte. Han hjälpte till utan protester och det var tur för honom, för hade han protesterat hade det tagit hus i helvete kan jag meddela. 

Visst killar tänker kanske inte på samma sätt som vi tjejer, men hallå? Vill han bo i en svinstia? Lite eget ansvar kan killar la ta, utan att vi tjejer skall behöva tjata om lite hjälp?! Är det för mycket begärt?

Jag är i alla fall inte någon jävla hemma fru, den saken är klar!
/ C