Många gamla klasskompisar till oss tycker att det är roligt att vi är tillsammans och är förlovade. Antagligen för att vi nästan jämt var tillsammans när vi gick i grundskolan, klass 1 - klass 5. Antingen var jag ihop med honom eller med en kille som heter Krister. Men oftast var det jag och Robert som gällde. Idag säger Roberts pappa, Reine, att han visste att det en dag skulle bli vi två.

När vi skulle gå ner till högstadieskolan här i Gråbo splittrades vår klass och vi blandades med den de andra grundskolorna, lekstorp och östa. Vi blev nu fem stycken -87;klasser. För att komma från en liten skola med endast en klass i vår "kull", var detta en ganska stor grej. Jag minns att man fick önska sig tre tjejer och tre killar att hamna i samma klass med. Jag fick en, och var helt förkrossad när jag upptäckte att mina bästa kompisar hamnat i en annan klass. Jag och Robert tappade kontakten och han blev liksom en tönt i mina ögon. En kille som dagligen satt hemma och spelade datorspel med sin datakompis Martin, som idag hälsar på och titt som tätt. Vi pratades aldrig vid, bara under en sommar, men ananrs var det strängt förbjudet.

På högstadiet blev jag tillsammans med en kille som var fyra år äldra med körkort och som dessutom inte var från vra trakter, utan från Östergötland. jag var fräck med att vara först kring detta med distansförhållanden. vi var tillsammans i tre år och sedan gjorde jag slut, när vi gick på gymnasiet.

Jag hade, strax innan jag gjort slut med andra killen, börjat umgås med Robert igen. Vi gick nästan dagligen på långa promenader som varade i timtal. Det finns nog inte ett ända ställe som vi två inte gått på i Gråbo. Det var vinter och jag hade förstora vantar, medan Robert inte hade några. Han fick ha en hand inne i min vante, kommer jag ihåg, för han var så kall. Krogen var ett hett ämne för oss där vi var ganska ofta under vår såkallade "date period". Därefter bestämde vi oss för att gå på studentbalen tillsammans.

På denna vägen är det, såhär träffade jag mannen i mitt liv.
/ C